Harar

Sitter på min fina balkong – västerläge, kvällssol – och knackar bokstäver på min laptop. Hur fint är inte det? Bredvid mig en frånlagd bok och i träden sjunger fåglar. Glada som det verkar. En av Västerås tusentals harar putsar på sin päls i gläntan. Vill väl glänsa. Vill väl sticka ut och synas. Bland alla stadens harar måste man lätt kunna försvinna. Då gäller det att ta till alla medel. Nu rullar han sig i gräset. Det ser rätt knäppt ut. Det vet han säkert. Men det är säkert noga avvägt. Hagas mest glänsande päls kontra tillfällig förnedring. Valet är enkelt. För det vill till att sticka ut.

Det går inte en dag utan att jag ser minst en hare. Oftare flera (idag fem, vid fyra olika tillfällen). Överallt. Jag har funderat på vad detta innebär. Det känns som att dom kryllar. Allt som kryllar blir genast lätt obehagligt. Jag undrar om någon annan än jag observerat och noterat det otäcka i detta. Även gulligt, harmlöst och mjukt blir något helt annat i massupplaga. Sakta men säkert blir många harar en massa harar. Allt medan västeråsarna intet ont anandes låter dem hållas. Ser dem putsa sina pälsar i kvällssolen. Anta att pälsputsandet i verkligheten bara är en skenmanöver för att få oss att invaggas i någon sorts falsk trygghet. Samtidigt är pälsfixandet en sorts tillkamning inför kvällen, då de tusentals hararna efter mörkrets inbrott kommer tillsammans och smider sina planer. Avynglar sig och blir till massor. Skanderar slagord och planerar aktioner i natten. Staden sover lugnt. Ponera att det förhåller sig just så här. Ponera att hararna en dag inte längre går att kontrollera. Tar över stan’. Ponera att jag dagdrömmer och drar höga växlar. Kalla mig harig. Men inse ändå det obehagliga i situationen. I kryllandet. Och kom aldrig och säg att ingen kunde ana något.