Som fjäll

Läser en recension i DN av bioaktuella filmen ”Varg”, med Peter Stormare i huvudrollen. Ett familjedrama i jämtländsk fjällmiljö. Sevärd som det verkar. Det som dock hakade fast i mina tankar var recensionens sista stycke. Det fick mig att förfytta mig någon vecka tillbaka i tid och rum. Till nyligen gången påsk i fjällmiljö. Till något tryggt att försvinna till, ett landskap att alltid hänföras av och ännu tidigare minnen från tidigaste barndom. Fjällen. Kommer de någonsin bli mindre för mig?

”Att komma ut från ’Varg’ är som att komma tillbaka från en skotertur på fjället, en vårvinterdag, från det där höga, tomma, vackra landskapet som säger så lite men som rymmer så mycket”.
(Lindblad,H. Dagens Nyheter, 080404)

Vet inte vad det var med det här stycket. Inget speciellt. Det var bara så rätt. Så väl beskrivet. Jag tänker att beskrivningen kan appliceras på vissa människor. De bästa av människor. De som kanske säger lite men som rymmer så mycket. Och jag ser framförför mig ansikten. Människor som blivit obeskrivligt viktiga hos mig. Blivit till fjäll. Till något tryggt att försvinna till, att hänföras av och väcka minnen. Inte tomma. Utan höga. Vackra. Kommer de någonsin bli mindre för mig?

De växer. De får inte bli mindre. De borde förevigas till eftervärlden. Leva kvar stolta. Som den där klippväggen med de amerikanska storheternas nunor utmejslade i sten. Jag skulle ha en sån vägg. Jag skulle låta den prydas av mina viktiga. En fjällvägg då förstås. Sevärd som det verkar.

“I want to go to Magnolia Mountain
And lay my weary head down
Down on the rocks
On the mountain my savior made
Steady my soul and ease my worry
Hold me when I rattle like a hummingbird hummin'
Tie me to the rocks on the mountain my savior made”

(Ryan Adams, ‘Magnolia Mountain’)