Jag går isär. Går i cirklar. Det sliter och rycker åt ett och alla håll. Jag vill byta ut allt. Fattar inte hur jag kunde vara nöjd igår.
Ombytlig. Har en släng av par-ångest och ett par rejäla doser vilja-fly-ångest. Varför, åh v-a-r-f-ö-r, är ingenting på riktigt?! Skummar igenom mina tidigare inlägg. En olustig känsla infinner sig. Jag har ändå trott att jag någonstans höll mig inom ramarna. Nog för att jag medvetet, nu och då, balanserat på gränsen till för nära och privat men jag trodde ändå jag höll distansen. Hade kontroll. Bibehållen balans. Självbevarelsedrift. Integritet. Vad du vill. Klart att jag inte har.
Läser baksidetexten till Roy Anderssons senaste film “Du levande”, som en vän tipsat om. Tänker att jag borde se den. Tänker att beskrivningen av den lika gärna kunde vara en beskrivning av min blogg; " 'Du levande' visar den mänskliga varelsen, i hennes storhet och i hennes ynklighet, hennes glädje och sorg, hennes självsäkerhet och vilsenhet, hennes längtan efter att bli älskad och bekräftad; en varelse som man både vill skratta åt och gråta över."
Ett visst mått av känslor måste finnas, samlas och bli många där inne, för att de ska bli trångbodda. För att vilja ut och delas med av. För att något ska bli gjort och skrivet. Idag är hjärtväggarna så permeabla de bara kan bli. Genomsläppligheten total. Så jag passar på att skriva medan det känns. Med risk för att spräcka ramarna. Tappa balansen och sticka hål på integriteten. För det är så det är. Jag känner mig fel och miserabel idag. Och rastlös på alla plan. Känner lite för mycket av allt. Vill nytt. Något att bygga på. Någon normal. Något riktigt. Jag vill ha svar på alla svåra frågor och jag önskar att någon väntade på mig någonstans. Ungefär så.
Läser låttext av Britta Persson och önskar att titeln var min. Klockren. Önskar defragmentering var möjlig. På riktigt.
“I don't know what your target was
But you strike me at heart
It's been a strange week and yet it's not over
To stay focused is hard
But it's friday night
I'm more tired than alive
No work will be done
No work will be done
What I need is a program
That could defrag my heart
What I need is a program
That could defrag my heart
Or else I need another heart
Or else I need a new heart"
(Britta Persson, ‘Defrag My Heart’)
Det är fredag kväll. Jag är mer trött än levande. Inget kommer att blir gjort. En av många trånga tankar slipper ut; "bli kvar". Or else I need another heart. Or else I need a new heart. Vad Du vill. Saknar. Klart att jag inte har.
(Just som jag publicerat inlägget ovan, slår en textrad av Tomas Andersson Wij plötslig mig:
"Nångång måste man stanna. I det man har. Och inte har."
Knockout.)
fredag 23 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Klart att ingen har
Ingen kan förmodligen sätta ord på känslor på samma sätt som du. Och det hade jag ingen aning om. Att fly löser dock väldigt sätta några problem, oavsett vad (vem?) man flyr ifrån eller till vad (vem?) man flyr. En klyscha i sin allra bästa form. Ångest är dock ett väldigt lustigt fenomen, det ännu lustigare är att dess vara eller icke-vara i många fall hänger på hur man själv tolkar sin omgivning. Och självklart, den ständiga konflikten mellan den man borde vara, den man vill vara (och vara med) samt den man egentligen utger sig för att vara. Och det är det som skrämmer mig varje dag. (Atl. anammar man Livscoachen i Mammas nya kille: "Vad är problemet? Skärp dig". Men det fnkar bara de dagar när man är nöjd.
/"Tallen på andra sidan"
Syster, fortsätt tappa balansen och spräck gränserna varje gång du är i behov av det! Jag kommer aldrig förlora respekten.
sluta inte.skriv skriv skriv med eller utan integritet, med blottad eller med gömd själ och intensitet. detgör oss andra så mycket modigare
Skicka en kommentar