Frågorna och svaren

De senaste dagarnas upplevelser har väckt tankar. Väckt tro och hopp. Väckt samtidig tvivel och tillfälligt slumrande frågor. Det finns för många svåra frågor. Yrvakna på fel sida. Jag vill så gärna förstå. Ha alla svaren. Men jag är inte ens nära. Att vissa frågor kanske inte ens har något riktigt svar, eller varför inte en massa svar, gör dem inte mindre intressanta. Gör mig inte mindre frustrerad.

I helgen drabbade den åter; den där starka förvissningen. Övertygelsen om att ’det är på riktigt’. En ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om-upplevelse. För en begränsad stund, för en kort tid, känns allt självklart och ogrumlat. Totalt fokus och total tillit till det som är. Till Honom som är. Titulerad ’Jag Är’. Allt annat känns oviktigt. Där och då förstår jag allt. Allt är rent och äkta. Nu, någon dag senare förstår jag ingenting. Vet intet. Som oftast. Krampaktigt har jag försökt hålla ”dået” kvar. Nu är det nu och förtrollningen är bruten. Jag är vilse i bruset igen och får leva på tidigare vetskaper och den inre vissheten. Vissheten som vanliga dagar mest gör sig hörd som en stillsam viskning, men som alltid finns där i bakgrunden. De gånger jag vill, orkar och tar mig tid att lyssna. Viskar ord om ett verkligt hopp, en glädje bortom den jag ser och en framtid full av sång. En viskning i dur. Räddningen, även för lomhörda grubblare som jag.

Visshetsrösten är den som fångar mig när jag trasslat in mig i tankar, omvärderat allt och inte vet vad som är upp, rätt eller framåt längre. Viskar ’Jag Är', nu några dagar senare, när jag inte är säker på någonting. Hur kan jag vara sån här? Jag ifrågasätter allt jag vet och känner mig som Jesu sämsta fan. Inget känns säkert och knappast på riktigt. Frågetecknen tar över. Vissa stunder ifrågasätter jag till och med orden som kommer ur mig. Idag tröstas jag lite av en text av Owe Wikström som jag ramlar över. Fritt sammanfattat, utplockat och lagom lösryckt skulle den låta såhär; Det alltför självsäkra bör stillsamt men effektivt punkteras. De som är helt igenom övertygade bör stundom misstänkliggöras. I varje mogen livshållning finns både ett mått av förundran och av tveksamhet. Tomas Tranströmer talar om ”Detta orubbliga Kanske” som bär oss uppför djupen. Motsatsen till tvivel är inte säkerhet utan tillit. Det är därför jag misstror ”de alltför säkert troende”. Den som är framme har lång väg att gå.

Var finns balansen? Vägen mellan högmod och självförakt. Livshållningen mellan farisé och tvivlare. Äktheten. Att leva som man lär. Vem är jag när ingen ser på? ...och allt det där. Ibland är det lätt att lura sig själv att tro att man har svaren. Förstår sig på livet. Meningen. Och leva så. Sanningen i en liten ask. Men snart kommer sanningen ikapp dig, den som du trodde dig kapslat in, och det skriker ”farisé, farisé!” om allt du är. För i själva verket finns inga självklarheter. Det finns bara en massa ’kansken’ men också ett hopp och en förvissning. Och ibland glimtar av ’på riktigt’ och ’det-är-ju-det-här-allt-handlar-om’.

"There are days I don’t believe the words i say
Like a life that I’m not living
A song that I’m not singing but to you

There are times that I believe I’m satisfied
Like an intimate connection
Despite this bad reception with you

And I am like a mockingbird
I’ve got no new song to sing
And I am like an amplifier
I just tell you what I’ve heard
Oh, I’m like a mockingbird

And yes, it’s true that I need this more than you
Like one whose name is many
Have mercy, please don’t send me away

And I’ll do all I can
To be a better man
Oh I’ll clean up this act
And be worse than we started"

(Derek Webb, ‘Mockingbird’)