Norrlandshjärtat

Ren vargavinter trots december och söderort. Jag kurar inne och njuter. Detta bådar gott, jag är en sucker för snö och vinterlandskap. I morse plogade jag den folktomma söndagsgatan, från min port till järnvägsstationen, med min rullväska. Dess små sommardäck gjorde inte minsta ansats till att komma till min hjälp. En hög av snö framför ekipaget, ett långt djupt spår efter och en allt längre, uttöjd morgontrött arm i täten.

Mellanlandning i huvudstaden där det är kaos och inga dubbdäck på Hornsgatan. Partikelfritt. Partikelfri har däremot inte himlen varit på hela dagen. Stora dunflak singlar outtröttligt ner. Det liknar mest en sådan där glasbubbla från barndomen. En snögubbe, lite vatten och ett gäng vita korn. Snöstorm med en lätt handskakning. Vem skakar här? Eller sköts det per automatik, i bästa 2000-talsanda? Skakbubblor låter omodernt. Låter inte ens. Åtminstone ska det väl låta?Det har man ju förstått.

Jag längtar hem. Vad nu hemma är. En plats, en känsla, en identitet? Jag vet inte. Men norrlandshjärtat sjunger och drar. Jag förstår inte vad det handlar om. Kanske är det rotlösheten som börjat krångla. Rötter som blivit för långa och för många efter all tid på flykt och som börjat leta sig uppåt och nästan nått fram, klamrat sig fast där de kommer åt. Rötter som inte vill inte ryckas med mer. Frihetsplantan som blivit ljusskygg och fått nog av gatljus, asfalt och trängsel i staden. Behöver norrsken, vemod, natur och utrymme. Partikelfritt. Längtar tystnad. Trängtar musik.

Tankarna snurrar så att hjärnan nästan skär ihop. Det är ingen idé att göra upp planer. Blir sällan bra. Om jag ens lyckas kommas till beslut. "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Ibland tänker jag att denna skivtitel står mig skriven i pannan. Två förslag till 2011 års ledmotiv: "Förväntan, förtröstan, tillförsikt" vs. "Nu skiter jag i allt och blir gravid". Två olika spår kan man säga. Förnuft vs. känsla. Ro vs. impulsivitet. En hög av val framför ekipaget, ett långt djupt spår efter och en allt längre, uttöjd tanketrött själ i täten. Återstår att se vart det leder.

"Din sol har landat i mitt knä och gått sönder
och våra rader trillar ur och ligger kvar
det finns en fara i att aldrig hitta vägen
det finns nåt vackert
med att vandra den ändå"

(Melissa Horn, 'Hur ska det gå?')

Ren vargavinter trots december och söderort. Jag kurar inne och njuter. Söder om all musik. Imorgon kommer jag. Hem?