”Varför är det engelska ordet ”pain” så attraktivt? Smärta, med sitt genanta ”ä” känns alldeles för självömkande. Pain låter mer som själva dolken än som såret den tillfogar. Det låter aktivt. Smärta låter passivt. Pain är något man kan ta kontroll över. Smärta är man bara ett offer för.”
De inledande raderna till en recension i DN av bioaktuella Black Swan. Filmen får fem av fem. Ändå har jag inte ro att läsa färdigt recensentens långa hyllningstext. Än mindre bege mig iväg till salongerna. Ikväll vill jag bara ligga raklång i min gula sammetssoffa. Den är hård. Som sten nästan. Konstigt vinklad i ryggen och med hårda armstöd av trä som bryter nacken av vem som helst. Knappast sittvänlig. Än mindre liggvänlig. Efter någon timme i dess våld värker ländryggen och du känner inte längre din rumpa. Men jag älskar den där hemska soffan. Och ikväll ligger jag utsträckt, lyssnar på fantastiska låtar och stirrar upp på sprickorna i stuckaturen. Finner fullkomlig mening i det. Ibland tänker jag att det inte finns någon mer lättillfredsställt människa än jag. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli nöjd. Allt kött är hö, och blomstren dö och den koppen. Meningslöst.
”Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det. Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, och glömma, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont. Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa. Det kanske är det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa.”
Ur ’Kapten Nemos bibliotek, Per Olov Enquist’
Smärta är man bara ett offer för. Det är konstigt med det som händer. Smärta är en varningssignal som talar om att någonting är fel i kroppen. Jo tack, jag har fattat det 1177. Allt är fel. Allt kött är hö. Likväl; allt är inte helt meningslöst. Jag lever. Det bränner till. Det känns ju. Jag ska inte slarva bort det här. Nu byter jag Smärta mot Pain. Aktivt. Ta kontrollen. Inte slarva bort. En hymn går opp, av fröjd och hopp. Ingenting är ohjälpligt. Ett sting i ländryggen och en bortdomnad rumpa. Ingenting är ohjälpligt. Nu byter jag soffan mot sängen. God natt.
1 kommentar:
Ogillar egentligen att gör inlägg på såna här nymodigheter i de sociala mediernas sfär som bloggen är. Men följer några, bland annat din. Först lite smicker. Den är för mig många gånger tankar på pränt som "gör något vackert av allt som går sönder här" för att låna TAW terminologi. Det du. En komplimang av rang. Tänker iallafall på en krönika av T.Sjödin "Trasmattan" när jag läser det här inlägget.
Utdrag. "Tacksamhetens färger dominerar, men här och där finns också de mörka inslag som måste få förbli mörka. Såren försvinner ju inte men vissa av dem slutar med tiden att blöda vid beröring. Trasmattans idé är att inte slänga utan att återvända. Så vill jag också hantera mina sorger. Sakta och eftertänksamt väva in dem i en ny framtid, inslag efter inslag, utan att springa ifrån smärtan. Jag vet att det kommer att ta resten av mitt liv, men anar att det med åren kan bli en matta som värmer våra kalla golv."
/ÖrebroEmigrant
Skicka en kommentar