Det är Du

Våren. Måste faktiskt tillägna den underbara våren ett par rader. Man kan tycka att den redan som det är får alldeles för mycket uppmärksamhet och lovord men överreklamerad är den sannerligen inte. Vad det än är som den gör med mig så är det gott. Sviktande och lätta steg på den borstade, grussanerade trottoaren. Uppknäppt jacka, uppknäppt sinne. Jag lever upp, tar mig ut, alstrar energi och mod. Hjärtat vågar sig på att slå en liten volt emellanåt. Förväntan i varje steg. Hopp i varje tanke. Fågelkvitter, lite sol och en gnutta värme gör hela skillnaden. Ett leende från en förbipasserande likaledes njutande. Ibland behövs det inte mer.

Jag vet inte helt vad det är som gör det. Vad som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Våren i sig kanske är en förklaring god som någon i all sin enkelhet och tidsbundna självklarhet. Synd bara att den är just begränsad. Jag tror inte att jag skulle må dåligt av lite mer vår. Men trots all sin skönhet, grönska och förmåga att uppliva idel goda minnen, så bär min vår ändå på tankar om vad som komma skall, och skapar en viss känsla någonstans i mig som inte helt passar in i resten av bilden. Men då vore den kanske inte min. Om den var helt fri från grubblerier och lösryckta viljor menar jag.

Drabbad av min egen dumhet
Min självvalda tystnad
Och mina ensamma tankar

Fångad i mitt eget hörn
Min konturlösa vilja
Och mina naiva drömmar

Vilsen i min egen röra
Mitt uppvirvlade kaos
Och mina snåriga val

Uppehållen av min barnsliga tro
Din trofasta kärlek
Och ett evigt hopp

Jo, jag vet vad som gör det. Vem som varsamt börjar nysta upp små trådar av lycka i min vardag. Närhelst jag tillåter Honom. ”Gör någonting vackert. Av allt som går sönder här”.